att strunta i matematikstudier för skådespel på strykjärnet och att lämna cykeln på centrum och inte veta hur man ska ta sig till skolan dagen efter. att avfärda hälsa för att sitta uppe och törsta efter materialistisk tillfredsställelse klockan tolv en natt till tisdag och att lova sig själv att sluta drömma och börja leva minst hundra gånger under loppet av en millisekund i evigheten

upp och ner för kungsgatan i ultrarapid. ibland till ljudet av någons röst och ibland till ljudet av mina egna fotsteg. iaktar årstiders ständiga skiftande och hittar värme i form av hud mellan hårfäste och nyckelben. stjärnhimlen facinerar mig fortfarande trots att jag numera fördjupar mig i människans psyke och inte tidsdilatation, relativistisk energi eller homogena gravitationsfält och kaffe börjar sakta men säkert nästla sig in i min vardag för att ta upp koffeinkampen tillsammans med rabarber-, vanilj- och persikote.

lär mig attackhångla under mörka lördagsnätter, lär mig att rebelliskt tonårsprotestera och lär mig vackra ord som jag sedan lyckas förtränga till förmån för namn på kändisar och låttexter utan mening eller sammanhängande rytmik. åh, det var länge sedan jag skrev, länge sedan jag prioriterade rätt. medan den första snön faller ovanpå de fallna löven likt en vit glittrande massa rotar jag slutligen fram min indigo-färgade duffel med blårutigt foder och stor luva som en välkommnande gest åt kung bore och som för ett konkret bevis på att vintern är här och undrar vad det egentligen gör för skillnad, bara för att inse att det inte gör någon skillnad